All fattigdom ska bekämpas. Den önskan har vi alla. Speciellt barnfattigdom är viktig eftersom den gruppen är helt oskyldig till sin situation. Med de vuxna och gamla kan alltid någon hitta nått pyttigt som är "självförvållande".
Jag håller med DN om att det är bra om vi är överrens om vad barnfattigdom innebär. Den relativa metoden är bra för att peka ut var den ekonomiskt fattiga gruppen finns. Men som ensam målmätare på om barnfattigdomen minskar så är relativism för mig oanvändbar.
På kommunal nivå kan Sollentuna minska barnfattigdomen genom att bygga dyra bostäder (så att fattiga söker sig från kommunen). Det är jättebra för vår statistik - eller hur? Nationellt tänkt så borde en rik kommun däremot bygga många billiga bostäder för att kunna nå de fattiga. En ansvarstagande mellanväg är antagligen mer framkomligt.
Medan jag skrev ovan så googlade jag efter vad andra kloka människor sagt och hittade ett program från UtbildningsRadion. Antagligen bättre lyssna på dem än på mig tänkte jag. Där poängteras relativismens betydelse. Men då i form av att det som var "nödvändigt" 1980 nu har förändrats. Vi måste alltså hela tiden förändra definitionen av fattig (förr var TV+tidning nödvändig, idag en dator+internet).
Viktigare än pengar för barnen är fortfarande föräldrar. Där det finns föräldrar som tappat orken där hittar vi de riktigt fattiga barnen.
Absolut måste ett utrotandet av barnfattigdomen vara ett viktigt mål för alla engagerade. Men det gäller förstås att inte springa över ån efter vatten genom att låta det som ska bidra till utrotandet istället bidrar till att permanenta tillvaron utifrån tanken
SvaraRadera"Om du vill hjälpa för en dag, ge en man en fisk.
Om du vill hjälpa för livet, lär honom att fiska."
www.svd.se/opinion/ledarsidan/juholt-borde-ta-fragan-om-fattigdom-pa-storre-allvar_6225821.svd
Instämmer i att vi även måste hålla frågan levande vad som definierar "fattigdom" - såväl i relativa som i absoluta termer.